MovieQuotes-The Deathmots Choice

Slänger upp mina favorit citat All Time från några av mina favorit filmer. Enjoy!

1. Ung Rebell 1955:

-I dont know what to do anymore. Exept mabye die.

2. Ogifta par 1997 :

-Hur FAN kan du vara full på Jesu Födelsedag?! -Du, du va full på min!

3. Gone with the Wind 1939;

Frankly My Dear, I Dont Give A Damn!

4. Life Of Brian 1979:

What about a little less questions, and a little more of shut the Hell up?!

5. Life Of Brian 1979:

YES, Iam the Messiah! Now, Fuck off!

6. Jawbreaker 1999:

My name is Violet. Your name is whatever the fuck I want it to be!

7. Den tunna röda linjen 1998:

-Do you eveer feel lonley? -Only around people.

8. Den tunna röda linjen 1998:

Does our ruin benefit the earth? Does it help the grass to grow, the sun to shine? Is this darkness in you, too? Have you passed to this night?

9. Yrrol 1994:

Blanda inte in mig i vårt förhållande!

Och, så, det sista citatet och min absoluta älskling…jag löövar filmen och just den här meningen är så skruvad och underbar att det inte finns någon som slår den hitils:

10. The Silence of the lambs 1991:

-It puts the lotion on it´s skin, or else it gets the hose again!

Så, där har vi dom. De bästa citaten från några av de bästa filmerna som någonsin gjorts. Och nej, “Hasta La Vista, Baby” från Terminator räknas knappast. Skulle jag rada upp värdelösa onliners från skjuta-spränga-skrika-brinna-sluta-som-alla-andra-action-filmer skulle varken tiden eller mitt psyke räcka till. Citat värda att nämna ska vara från filmer värda att nämna. Punkt.

Falling Down Vs. Noise

Enligt mig är Falling Down inget annat än ett mästerverk. Jag kan se den en miljon gånger och ändå inte vilja kasta dvd:n genom balkongdörren. Jag kan relatera till känslan av att bara tröttna på precis allt, på samhället, de lagar och regler vi måste rätta oss efter men som är stiftade av uppfinningen människan, inte djuret människan. På den enorma egoism som människan besitter, och på hur svår den kan vara att bemöta. Alla är olika, men utviker vi oss för mycket från mallen av hur vi ska vara, blir vi udda och utstötta. Tyck vad du vill så länge du tycker som alla andra, för att tala klartext. Men filmen Falling Down är så mycket mer än bara en man som plötsligt får nog, den är ett intrång i den mänskliga hopplösheten och hur det känns att bara vilja en sak och känna sig motarbetad av precis allt och alla runt dig. Jag älskar filmens klara, raka budskap även om man inte automatiskt får sympatier för huvudrollen William Foster (Michael Douglas) kan man ändå relatera med flera av hans sinnesstämningar.

Som sagt, jag älskar Falling Down! En av nittiotalets stora filmer som tyvärr har blivit lite bortglömd nu. Och just för att jag älskar hela iden med filmen så mycket, hade jag höga förhoppningar om Noise med Tim Robbins i huvudrollen när den kom 2007. Men blev, förstås, grymt besviken. Iden var bra, en man som tröttnar på ljuden i New York City går bärsärkagång. Kunde ha utvecklats till en otroligt bra handling, lite lagom udda men man hade ändå kunnat få med en inblick i det mänskliga psyket.  Det kunde jävlar i min lilla låda kunnat bli  hur bra som helst! Något man skulle ha kunnat känna igen sig i..vem känner inte adrenalinet gå igång när man försöker sova och ljud utanför stör? Men vad blev det? En film om en kille med hörselskydd som vandaliserar bilar när deras larm låter, drar ur sladdar till telefoner osv..nej, ingen hit alls. Bara platt och tråkigt. Det enda som kan kännas det minsta roligt är att regissören Henry Bean baserade huvudpersonen på sig själv. Han bröt sig in i och vandaliserade folks bilar på nätterna när larmen gick igång, och blev senare sänd till ett mindre fängelsestraff för detta. Men som underhållning är det här en enda Big Yawn..och jag ser hellre om Falling Down sexhundra gånger till, än tvingas genomlida Noise ännu en.

Så, för att summera:  Falling Down från 1993 får 5 nackskott av 5 möjliga. Noise får snällt nöja sig med 1.

I hate the smell of Napalm in the morning

För att förstöra ett av filmhistoriens mest berömda citat. För många älskar den filmen, Appocalypse Now Redux. Många älskar krigsfilmer överhuvud taget.  Och visst, den börjar bra. Den visar upp en otrolig dystopi, ett sjunket medvetande. Men sen blir den som alla andra filmer där ett krig ska stå som huvudperson.  Som att man inte kan få nog av mänsklig misär av att se på nyheterna eller öppna en historiebok, vi har en viss morbid ådra som även vill se och äga filmer innehållande krig, lemlästade människor, misär och mänsklig förruttnelse. And all this is just fine. Människan är mörk och djurisk. Men sen kan man inte komma och gnälla heller, när man läser om mördare i tidningen, när massmördare i krig ska glorifieras. Det är hyckleri på hög nivå, folks. Och det som gör mig mest kräkfärdig med dessa krigsfilmer, är att nästan 90% av dom verkar vara en enda lång reklamfilm för den Amerikanska armen. Vilken, anser jag, gör mer onytta i världen än fästingar.

Jag vill inte se Saving Private Ryan. Varför ska HAN räddas i två timmar och nitton minuter, när alla andra tydligen ska skjutas, sprängas, köras över med stridsfordon osv osv? Jag vill inte se en enda Vietnam film till, inte en enda “Oj vad vi i USA är BÄST, synd att vi slösade bort över tio år i ett land där vi råkade ta livet av en tredjedel av befolkningen. Om vi dödade några civila? Såklart, men det händer i krig. Men ingen annan får göra så, bara vi”. Jag är kräkless på usla Hollywood produktioner, där man efteråt får känslan av att filmen enbart gjordes för att rekrytera nytt material. De enda filmer jag kan se utan att få ett psykiskt sammanbrott är, paradoxalt nog, Den tunna röda linjen (som ÄR en Hollywood produktion men som ändå är mer mänsklig och felsökande) och Stalingrad. Filmer med iaf lite substans, lite verklighetsförankring och, det viktigaste, en film där Tyskar och Ryssar pratar sina egna språk, inte  Amerikanska med brytning. För när jag ser en film och tyskarna konverserar med varandra på knackig amerikanska och inte på sitt modersmål, får det mig att vilja skicka hemmagjord  mjältbrand till regissörerna skyldiga till skiten.

So be afraid, Bryan Singer och Christopher Mc Currie, be very afraid!

“We train young men to drop fire on people. But their commanders won’t allow them to write  on their airplanes because it’s obscene.”

Uppföljare – Filmens paralympics

Jag satt av en slump och tittade på en presskonferens från paralympics i Vancouver, en av deltagarna hade åkt fast för…hör och häpna, doping! Uppe på podiet satt den skyldige, hans ledare och läkare för att svara på frågor från pressen. En press som bestod av någon lokal blaska, aftonbladet samt svt och det hela var över innan det knappt hunnit börja.

Lite samma känsla får jag när tv6 visar Butterfly Effect II, en film som det absolut inte ges utrymme till om man ser till dess föregångare. En remake på orginalet med sämre skådisar i stort sett. Butterfly Effect är en riktigt bra film som defenitivt inte förtjänar att få sitt goda rykte svärtat av en usel uppföljare. Men den sålde ju så bra, det blev ju sån succé att det i denna pengastyrda värld vore tjänstefel att inte försöka suga ut lite extrapengar med en uppföljare…

Hade det varit OS och inte dess fula tvilling som lever undangömd i källaren så hade dom kunnat sälja biljetter till en presskonferens gällande dopingmisstänkta atleter. Men varför fortsätter man då att envisas med denna följetång? – Det är politiskt korrekt helt enkelt, samma rättigheter, lika vilkor och sånt skitsnack! Det finns inget intresse från omvärlden men heller ingen som törs ta beslut om att nu får det väl för fan vara nog! Varför fortsätter det då komma dåliga uppföljare till bra filmer? – Det är ekonomiskt korrekt helt enkelt, vi såg filmen och tyckte den var bra så uppföljaren måste ju vara helt okey eller?! NEJ! Inte alls… Dom kan göra Hajen 2, 3, 4, 9, 11 osv men det kommer inte finnas någon av dom som med all teknik och talang i världen kommer vara ens i närheten av HAJEN!

Pengarna styr politiken och politikerna styr folket och folket är livrädda för att tycka/tänka/agera fel eftersom politikerna då kanske har ett möte med pengarna som sen helt enkelt försvinner… Pengar styr världen kort och gott, därför kommer vi bli påtvingade dåliga uppföljare och vi kommer lockas att se dom, vi kommer tänka att den kanske inte är så dålig ändå… Troligtvis är den det och vi kommer återigen bli besvikna, lika besvikna som den dopade invaliden när han upptäckte att intresset inte var större för en förlamad curlingspelare med ogiltiga dubbdäck.

Er skalpell i bloggmjälten – Dr.Lecter

You’re in the psycho circus. And I say welcome to the show!

American Psyko,  Ed Gein, Henry- historien om en massmördare, Borderland, Klassikern Psyko, 666 The Beast och Kalifornia. Några exempel på filmer som visar människans (sanna?) natur. Visar det vi är och det vi alltid kommer vara, djur, styrda av de mest primitiva känslor. I det moderna samhället har vi lagar att rätta oss efter, vi blir matade med vad som är moraliskt rätt och riktigt. Samhällets värderingar blir våra egna. Ändå fortsätter våldet, mördandet, lidandet. Det tunnas inte ut, och det fascinerar oss nu mer än någonsin, kanske just eftersom något som förr var “naturligt” för människan nu blivit något hemskt och skrämmande.

Ingen vet varför vissa människor blir mördare. Vissa kan skylla det på uppväxt, vissa på miljö eller kanske tom arv. Men nu i vår moderna livsstil mer än någonsin är intresset för våld och död extremt stort och utbrett, i länder världen över görs filmer som profiterar på att visa upp mänskligt lidande. Thailand producerar Art of The Devil filmerna, Amerika spottar ur sig produktioner som Saw och Silence of the lambs, från Rumänien kommer verklighetsbaserade Ils. Och folk betalar för att se allt detta, ju blodigare och grymmare desto mer underhållningsvärde, och ändå tar vi avstånd från våldet i den verkliga världen.

Rätt eller fel? Är det rätt att vara emot våldet i samhället, fördöma de som lever ut sina djuriska instinkter när vi vältrar oss som feta hycklare i det vi säger oss ta avstånd från, porr, död och hat? Är det inte bättre att erkänna att vi är djur som alla andra, de värsta rovdjuren den här planeten skådat dessutom, och börja leva därefter? Vad jag minns var det inte så många hundra år sedan man red ut i korståg och slaktade tusentals människor i Guds namn. Nu behöver människan inte mörda för att stilla sin blodtörst.Med tanke på den mängd film som mer än gärna visar upp bristen på empati hos vissa människor, är det nästan konstigt att inte fler blivit mördare.

Och det är nog dags att sluta moralisera över filmer i genrer som skräck, gore och splatter. De underhåller oss på olika plan, de kan skrämma, äckla eller roa. oavsett vad, tycker jag att dessa kategorier film är tusen mer underhållande än vad någon blommig och sliskig romantisk fjollfilm är. Den visar världen som vi VILL att den ska vara, inte som den är.

Detta är kanske min högst personliga åsikt. Men jag har alltid rätt. Visste ni inte det, har ni lärt er något nytt idag. Inte illa va?

P.S  Har ni inte någon av ovanstående filmer, bör ni göra det om ni är det minsta intresserad av intelligent skräck. Är ni bubbelgums tuggande tonåringar, eller helt enkelt inte är några fans av filmer med grund och substans, rekommenderar jag något lättsammare, typ Gremlins. D.S

Dark City [1998] Director’s Cut

Alex Proyas som bla har The Crow på sitt samvete har i Dark City skapat en otroligt vacker och mörk atmosfär som höjer den intressanta handlingen ytterligare ett snäpp.

Vi träffar John Murdoch som spelas av Rufus Sewell när han vaknar upp utan minne på ett hotell, efterlyst för en rad mystiska och ritualliknande mord på prostituerade. Han finner sig snart vara jagad av såväl ordningsmakten med inspektör Frank Bumstead som spelas av William Hurt i spetsen samt en grupp underliga män (The Strangers). Det visar sig att staden Murdoch lever i är ett enda stort experiment, iscensatt av en grupp utomjordingar som söker den mänskliga själen där dom raderar, ersätter och skapar nya minnen hos människor i sin jakt på deras själar.

Vidare in i denna dystopiska värld möter vi den förvirrade Dr.Daniel Schreber som spelas av Kiefer Sutherland som visar sig ha svar på en del av Murdoch’s frågor. Han lyckas få reda på sitt riktiga namn, att han har en fru vid namn Emma som spelas av Jennifer Connelly. I en stad där solen aldrig lyser, med The Strangers psykokinetiska krafter som ständigt ändrar stadens struktur i sitt själsökande uppdrag lyckas Murdoch spåra vissa minnen… Minnen om en liten stad som heter Shell Beach där han en gång växt upp.

The Strangers och en viss Mr.Hand som spelas av Richard O’Brien som styr Dark City med något dom kallar för “tuning” låter sig injiceras med Murdoch’s förlorade minne och jakten för oss djupare in i Dark City’s hemligheter medan Shell Beach verkar mer och mer avlägset…

Dark City ses av många som en föregångare och stor inspirationskälla till The Matrix och det ligger nog en del sanning i det även om Matrix aldrig kommer i närheten av Dark City’s storhet.

“A world where the night never ends – Where man has no past – And humanity has no future”

Betyg: 4 offerlamm av 5 från eran skalpell i bloggkroppen Dr.Lecter

Do you read Sutter Cane?

Gör du? Eller ja, har du åtminstone sett filmen? Baserad på en bok som inte finns, som skrivs av en författare som skapat en stad, karaktärer och ett helt liv som inte existerar. Handlingen i John Carpenters In The Mouth Of Madness är inte som hans mainstream skräckfilmer, utan bättre, smartare, mörkare och mer underhållande. Tyvärr verkade inte den gå hem hos de vanliga Carpenter fansen,  och det är synd. Det är jävligt synd. Nästan på gränsen till skamligt. Alla filmer som är designade att göra oss rädda behöver inte handla om slachade tonåringar, usla dialoger och “oh, mördaren kan vara mitt bland oss, vem kan det vara?!” hysteri. Skräck som inte går ihop, utan rim och reson, är skräck för den intelligente filmtittaren och man släpper filmen med en känsla av att man aldrig blir densamme igen. Carpenter lyckas i Madness att göra en författares utopi till hans värsta dystopi. Han vränger, ändrar, och när man precis börjar ana sig till vad han menar med filmen och dess karaktärer, byter han riktning igen.  Det är underhållande, lysande, och flyttar upp Carpenter i klass med Lynch. Att han gör all musik själv till sina filmer och att viss del av handling och dialog är hämtad från Lovecrafts noveller, gör inte det hela sämre. Tvärtom blir det en av 90-talets bästa filmer i sin genre. Ofta är de äldre skräckfilmerna bättre, nu har allt gjorts, alla har mördats på alla tänkbara sätt och det mesta blir plagiat eller upprepningar.  Nu handlar det mer om att tjäna pengar på den unga publiken (som alltid varit navet i skräckfilmens beundrare) och mindre om att berätta en historia med intelligens och substans.

Vill du se unga människor skrika, blöda och dö i största meningeslöshet, välj filmer som Prom Night, Urban Legends eller Scream.  Roas du av enklast möjliga underhållning så grattis, det finns en miljon filmer för dig! Tillhör du en tänkande skräckfilmsfantast som kräver ÄKTA skräck, se In The Mouth Of Madness!

Nu!  I dare you!

Lived any good books latley?

Doktorn har ordet

Du kommer kanske inte kunna läsa om den senaste DiCaprio rullen här och jag kan lova dig att Ben Stiller’s filmer inte passerar doktorns skräpfilter.

Vad du kan hitta i Agent Starlings mapp kan jag iof inte redogöra för men i den här journalen är det garanterat fritt från pinsamma komedier och firma Smith/Goldblum räddar världen-filmer.

Här ligger fokus på ond bråd död, levande döda och en del som helt enkelt bara inte går att döda…

Din skalpell i bloggnatten – Doctor Lecter

It puts the lotion on it’s skin, or else it gets the hose again!

Välkommen till Deathmoths filmblogg.

Här kommer du kunna läsa recensioner, få filmtips och bli levererad cyniskt bittra sanningar i den vita dukens namn.

Mvh Dr.Lecter & Agent Starling